Min gode vän och följeslgare på trons väg Henric Schartau skriver i en predikan på söndagen Sexagesima, rörande tvivlsmål emot Guds Ords sanning följande: Denna frestelse är en av de förfärligaste. Den plägar icke anfalla andra än omvända själar med rätt allvar. Kommer då utan alla grunder och skäl, som en flygande tvivlande tanke: kan hända det icke är sant. Man bör icke göra satan den äran att sätta många bevis emot honom, eller giva sig in i den faran att giva sig med honom i ett disputerande. Bäst är att genast gripa till bön. Därjämte hjälper det ock till, att du eftersinnar vad du har av Guds Ord erfarit, och betänker om det har kunnat bringas till väga genom någon skapad kraft.
Vidare skriver Schartau i samma predikan: Då bibeln förekommer en såsom vore den mörk och svår att förstå för de enfaldiga är detta en frestelse och ett bekymmer i denna sak. Mörkret är endast hos dig själv. När därför endast det mörkret kommer bort, så blir nog bibeln ljus och klar. Du förstår väl icke allt genast, men du förstår det, som är för dig angelägnast att förstå. Sedan lär du dig att förstå allt mer och mer, allt eftersom Herren får göra ditt hjärta redligt att följa det som du redan har kommit att förstå, så att du får mera att tacka för den den upplysning du har fått än att klaga över brist på andligt ljus.
Slutligen vill jag återge vad Schartau säger om den andliga mätthet och tröghet som man kan uppleva vid Guds Ords brukande. Denna frestelse förkommer isynnerhet under kristendomens fortgång, sedan man blivit mer bevandrad i ordet, och då fördärvet i människans hjärta bliver mer uppenbart. Detta oroar så mycekt mera, som människan i början haft en brinnade håg för Herrens ord. Allenast du då icke låter trögheten taga överhanden, utan strävar däremot, tvingar dig till att bruka ordet och aktar uppå de tysta nådesuppmuntringar du får, så skall du till slut förnimma att du ingen skad haft av denna frestelse, utan kommit lika långt fram, änskönt det tyckes gå tillbaka.
den 15 februari 2009
den 8 februari 2009
Till mina läsare
Kära läsare av denna blogg (i den mån det fortfarande finns några)! Lusten, och kraften att skriva har sinat och orden tagit slut, möjligen återkommer lusten, kraften och orden och i så fall återkommer även jag med inlägg på denna blogg, men till dess så kommer det att bli ytterligare ett uppehåll i skrivandet.
den 2 februari 2009
Utdrag ur söndagens predikan
Text: Jesus stillar stormen Mark. 4:35-41.
Där i båten hade lärjungarna ingen annan än Jesus att lita på, när stormen blåste upp och vågorna stod höga, var han som är Herre över allting, han som har all makt i himlen och på jorden, mitt ibland dem, men ändå tvivlade de, ändå blev de rädda. Herre, hjälp vi går under, så ropade lärjungarna i enligt S:t Matteus återgivande av samma berättelse som vi hörde återgiven av S:t Markus. Inte ens lärjungarna som levt så nära Herren, hade förstått vem han var. Men mitt i den dödsångest som säkert kommit över lärjungarna, fick de, enligt S:t Matteus höra Jesu välkända och trygga röst: Varför är ni rädda, ni trossvaga? De fick uppleva hur allt på hans ord blev stilla och lungt.
Så har männsikor, som levt nära Herren Jesus, genom årtusendena och ända in i vår egen tid, mitt i oro och nöd, när allt sett som mörkast ut och man drabbats av förtvivlan och ångets och likt lärjungrana ropat: Herre, hjälp jag/vi går under, blivit medvetna om Herrens närvaro. De har fått uppleva hur han stillat den orons och nödens storm som de upplevt. De har fått uppleva hur han finns närvarande hos dem tätt intill dem, inne i mörkret och ångesten och hur han burit dem igenom det svåra som de upplevt. Varför är ni trossvaga? Där Jesus Kristus är, kan ingenting verkligen skada oss, även om det vi får möta kan göra förförligt ont och vara förfärligt svårt. När vi lever i Jesu Kristi närhet kan vi stämma in i psaltarens ord ochs säga: När jag har dig, frågar jag efter intet på jodrden ps. 73:25, och vi kan vidare stämma in i de ord som vi hittar i psaltaren 46:2ff, där det står: Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi inte fruka, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet, om än dess vågor brusade och svallalde, så att bergen bävade vid dess uppror. Vi kan också när vi lever nära Herren Jesus stämma in i de ord som Guds Helige Ande förkunnar för oss genom profeten Jesaja och säga: Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren, är min starkhet och min lovsång. Jes. 12:2.
Där i båten hade lärjungarna ingen annan än Jesus att lita på, när stormen blåste upp och vågorna stod höga, var han som är Herre över allting, han som har all makt i himlen och på jorden, mitt ibland dem, men ändå tvivlade de, ändå blev de rädda. Herre, hjälp vi går under, så ropade lärjungarna i enligt S:t Matteus återgivande av samma berättelse som vi hörde återgiven av S:t Markus. Inte ens lärjungarna som levt så nära Herren, hade förstått vem han var. Men mitt i den dödsångest som säkert kommit över lärjungarna, fick de, enligt S:t Matteus höra Jesu välkända och trygga röst: Varför är ni rädda, ni trossvaga? De fick uppleva hur allt på hans ord blev stilla och lungt.
Så har männsikor, som levt nära Herren Jesus, genom årtusendena och ända in i vår egen tid, mitt i oro och nöd, när allt sett som mörkast ut och man drabbats av förtvivlan och ångets och likt lärjungrana ropat: Herre, hjälp jag/vi går under, blivit medvetna om Herrens närvaro. De har fått uppleva hur han stillat den orons och nödens storm som de upplevt. De har fått uppleva hur han finns närvarande hos dem tätt intill dem, inne i mörkret och ångesten och hur han burit dem igenom det svåra som de upplevt. Varför är ni trossvaga? Där Jesus Kristus är, kan ingenting verkligen skada oss, även om det vi får möta kan göra förförligt ont och vara förfärligt svårt. När vi lever i Jesu Kristi närhet kan vi stämma in i psaltarens ord ochs säga: När jag har dig, frågar jag efter intet på jodrden ps. 73:25, och vi kan vidare stämma in i de ord som vi hittar i psaltaren 46:2ff, där det står: Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi inte fruka, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet, om än dess vågor brusade och svallalde, så att bergen bävade vid dess uppror. Vi kan också när vi lever nära Herren Jesus stämma in i de ord som Guds Helige Ande förkunnar för oss genom profeten Jesaja och säga: Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren, är min starkhet och min lovsång. Jes. 12:2.
den 9 december 2008
Julklappstips!
Går du och våndas för julklappsinköpen, så vill jag gärna vara dig behjälplig. Bokförlaget Catholica distribuerar en mycket spännade och medryckande roman Fader Elia - en apokalyps. Låt mig återge något av baksidestexten:
Fader Elia, förintelseöverlevare och föredetta politiskt aktiv i staten Israel, lever ett liv präglat av tystnad och kontemplation i ett kloster på berget Karmel. Hans tillbaka dragna liv får ett abrupt slut när han en dag kallas till ett möte i Vatikanen. Påven anförtror honom ett ytterst känsligt uppdrag. [...] Hans väg kantas av helgon och syndare, trogna och förrädare - ändå är det Eias kamp med sina egna innersta svagheter som utgör den största utmaningen.
Denna bok är både spännade och uppbygglig på samma gång. Den är en av de här böckerna som man bara inte kan släppa och som när man ändå blir tvungen att göra det, längtar efter att få sätt sig med igen.
den 8 december 2008
Är människan ond eller god?
Frågan är alltså om människa kan göra något som är gott, eller är det tillsynes goda som hon gör också ont på grund av att det görs med ett själviskt uppsåt, antingen för att hon själv hamna i en bättre dager, för att hon vill lindra sitt samvete, eller för att hon vill bidra till sin frälsning.
Martin Luther och några av hans efterföljare, där ibland Johann Arndt, hävdar att människan i sig själv är fullkomligt oförmögen att göra något som är gott, även de tillsynes goda handlingarna, är onda, då de ytterst just görs av egoistiska skäl menar dessa. Arndt menar till och med att människans gudslikhet i och med syndafallet är helt utraderad och att människan nu istället är djävulens avbild.
Såväl inom romersk katolsk tro som inom den ortodoxa tron, förefaller man dock inte alls tänka på det sättet, istället tillerkänner man människan möjligheten att göra goda gärningar, eftersom man tänker sig att människans gudsavbildlighet inte är helt raderad, även om den till en stor del är skadad. Därmed tillerkänner man också människan en fri vilja en fråga som påverkar läran om frälsningen och den sk. predestinationen, vilken är helt beroende av om människan har en fri vilja eller inte.
Den allmänkyrkliga tron säger att Gud ställer högre krav på människan an vad hon klarar av att leva upp till, men att det är hennes stävan att nå över målet som visar om hon är av god vilja eller inte och om hon därmed lever med en levande tro på Jesus Kristus. Tro och goda gärningar hör i hop säger skriften. En tro utan goda gärningar är död. Samtidigt finns människor som inte tror på Kristus, men som trots detta kan sträva efter att leva ett gott liv utan onda/egoistiska uppsåt.
När man läser i den Heliga Skrift, förefaller det vara så, att så väl Luther som somliga av hans efterföljare har fel på den punkt som gäller om människan förmår att göra goda gärningar som inte är besmittade av själviskhet/egenkärlek, eller om hon inte förmår det.
Till exempel så sjunger änglarna i änglasången för herdarna, när de förkunnar att Jesus är född: Ära åt Gud i höjden och frid på jorden åt människor av god vilja - de säger alltså att det finns männsikor av god vilja.
Vissa teologer menar att en lära som säger att människa av sig själv kan göra det som är gott fördunklar läran om Jesu försoning, eftersom en sådan lära skulle innebära att en människan kan frälsa sig själv, eller åtminstone bidraga till sin frälsning.
Även om det är så att människan kan göra det som är gott och ev. därmed bidra till sin egen frälsning. Så är det ändå så att Gudsavbildligheten är skadad, denna skada gör att människan samtidigt (och kanske i ännu större omfattning än hon gör det som är gott) gör det som är ont. Av detta kan vi dra följande slutsats: Även om människan kan göra det som är gott, så är hon fullkomligt beroende av Jesu försoning för att kunna bli frälst, på grund av att hennes likhet med Gud är skadad, vilket gör henne oförmögen att alltid älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, vilket just visar sig i de onda gärningar som hon gör medvetet, eller omedvetet.
Så, är människan ond eller god? Människan är både god och ond på samma gång. Hon kan sträva efter att göra det goda och ibland lyckas hon med det eftersom hennes likhet med Gud inte är fullständigt utraderad (Det finns inget bibelstöd, eller något brett teologihistorisk stöd för en tanke som säger att denna gudsavbildlighet skulle vara fullständigt utraderad och att människa i stället för att vara imago Dei är imago Diabolos). Bara det att en människa visar en vilja att göra det som är gott torde bevisa att hennes förmåga att göra det goda inte är helt utraderad. Samtidigt visar många av människans gärningar att hon också är ond, en ondska som hon inte kan göra sig kvitt. Människan bär på en ondska som tyvärr, många gånger, överskuggar hennes goda sidor, därför är hon samtidigt som hon förmår att göra det som är gott helt beroende av Jesu frälsning. Det onda hos människan är en konsekvens av vsyndens skada, som är en skada som hon kommer att få leva med under hela sitt jordiska livet.
Martin Luther och några av hans efterföljare, där ibland Johann Arndt, hävdar att människan i sig själv är fullkomligt oförmögen att göra något som är gott, även de tillsynes goda handlingarna, är onda, då de ytterst just görs av egoistiska skäl menar dessa. Arndt menar till och med att människans gudslikhet i och med syndafallet är helt utraderad och att människan nu istället är djävulens avbild.
Såväl inom romersk katolsk tro som inom den ortodoxa tron, förefaller man dock inte alls tänka på det sättet, istället tillerkänner man människan möjligheten att göra goda gärningar, eftersom man tänker sig att människans gudsavbildlighet inte är helt raderad, även om den till en stor del är skadad. Därmed tillerkänner man också människan en fri vilja en fråga som påverkar läran om frälsningen och den sk. predestinationen, vilken är helt beroende av om människan har en fri vilja eller inte.
Den allmänkyrkliga tron säger att Gud ställer högre krav på människan an vad hon klarar av att leva upp till, men att det är hennes stävan att nå över målet som visar om hon är av god vilja eller inte och om hon därmed lever med en levande tro på Jesus Kristus. Tro och goda gärningar hör i hop säger skriften. En tro utan goda gärningar är död. Samtidigt finns människor som inte tror på Kristus, men som trots detta kan sträva efter att leva ett gott liv utan onda/egoistiska uppsåt.
När man läser i den Heliga Skrift, förefaller det vara så, att så väl Luther som somliga av hans efterföljare har fel på den punkt som gäller om människan förmår att göra goda gärningar som inte är besmittade av själviskhet/egenkärlek, eller om hon inte förmår det.
Till exempel så sjunger änglarna i änglasången för herdarna, när de förkunnar att Jesus är född: Ära åt Gud i höjden och frid på jorden åt människor av god vilja - de säger alltså att det finns männsikor av god vilja.
Vissa teologer menar att en lära som säger att människa av sig själv kan göra det som är gott fördunklar läran om Jesu försoning, eftersom en sådan lära skulle innebära att en människan kan frälsa sig själv, eller åtminstone bidraga till sin frälsning.
Även om det är så att människan kan göra det som är gott och ev. därmed bidra till sin egen frälsning. Så är det ändå så att Gudsavbildligheten är skadad, denna skada gör att människan samtidigt (och kanske i ännu större omfattning än hon gör det som är gott) gör det som är ont. Av detta kan vi dra följande slutsats: Även om människan kan göra det som är gott, så är hon fullkomligt beroende av Jesu försoning för att kunna bli frälst, på grund av att hennes likhet med Gud är skadad, vilket gör henne oförmögen att alltid älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, vilket just visar sig i de onda gärningar som hon gör medvetet, eller omedvetet.
Så, är människan ond eller god? Människan är både god och ond på samma gång. Hon kan sträva efter att göra det goda och ibland lyckas hon med det eftersom hennes likhet med Gud inte är fullständigt utraderad (Det finns inget bibelstöd, eller något brett teologihistorisk stöd för en tanke som säger att denna gudsavbildlighet skulle vara fullständigt utraderad och att människa i stället för att vara imago Dei är imago Diabolos). Bara det att en människa visar en vilja att göra det som är gott torde bevisa att hennes förmåga att göra det goda inte är helt utraderad. Samtidigt visar många av människans gärningar att hon också är ond, en ondska som hon inte kan göra sig kvitt. Människan bär på en ondska som tyvärr, många gånger, överskuggar hennes goda sidor, därför är hon samtidigt som hon förmår att göra det som är gott helt beroende av Jesu frälsning. Det onda hos människan är en konsekvens av vsyndens skada, som är en skada som hon kommer att få leva med under hela sitt jordiska livet.
den 27 november 2008
Svårigheten med att föra ekumeniska samtal
I tidningen Dagen, kan vi läsa ett debatt inlägg från Maria Hasselgren, pressansvarig på Stockholms katolska stift. I detta debatt inlägg bemöter hon Nils Olov Nilsson som framfört kritiska synpunkter inför att delar av svensk Pingströrelsen söker sig mot den Romersk katolska kyrkan.
Detta debattinlägg visar med all tydlighet hur svårt det är att bedriva ekumenik med ett samfund som den Romersk katolska kyrkan som, som vanligt skulle jag vilja säga, har en oerhört hög svansföring och en bristande förmåga att se med kritiska ögon på sig själv, sin egen historia, sin egen teologiska analys och sitt nu. Däremot verkar det inte för många företrädare för den Romersk katolska kyrkan vara några som helst problem se bristerna i de andra samfunden. De själva sitter inne med hela sanningen och andra samfund i bästa fall med delar av den. Detta kan man inte kalla för ekumenik. Snarare verkar det utifrån den Romersk katolska kyrkan handla om att införliva andra kyrkor, eller kanske snarare dess medlemmar i den Romers katolska kyrkan, när dessa andra kyrkor eller dess enskilda medlemmar, ur ett romersk katolsk perspektiv insätt hur fel ute de är. Är detta ekumenik?
Tyvärr, vidlåts en del de olika protestantiska/evangelikala samfund och dess företrädare av samma svaghet och utmålar gärna den Romersk katolska kyrkan som den stora skökan, utan att på något sätt genera sig över att man dömer ut en stor del av kristenheten som ickekristna.
Grunden för goda ekumeniska samtal är givetvis att de inblandade parterna är tydliga i sin teologi och sin bekännelse och att man erkänner varandra som kristna, men teologisk pajkastning och teologiskt självgoda brösttoner leder aldrig framåt mot kyrkans synliga enhet, vare sig man kallar sig för Romersk katolik, protestant, eller lutheran, eller vad det nu kan vara.
Detta debattinlägg visar med all tydlighet hur svårt det är att bedriva ekumenik med ett samfund som den Romersk katolska kyrkan som, som vanligt skulle jag vilja säga, har en oerhört hög svansföring och en bristande förmåga att se med kritiska ögon på sig själv, sin egen historia, sin egen teologiska analys och sitt nu. Däremot verkar det inte för många företrädare för den Romersk katolska kyrkan vara några som helst problem se bristerna i de andra samfunden. De själva sitter inne med hela sanningen och andra samfund i bästa fall med delar av den. Detta kan man inte kalla för ekumenik. Snarare verkar det utifrån den Romersk katolska kyrkan handla om att införliva andra kyrkor, eller kanske snarare dess medlemmar i den Romers katolska kyrkan, när dessa andra kyrkor eller dess enskilda medlemmar, ur ett romersk katolsk perspektiv insätt hur fel ute de är. Är detta ekumenik?
Tyvärr, vidlåts en del de olika protestantiska/evangelikala samfund och dess företrädare av samma svaghet och utmålar gärna den Romersk katolska kyrkan som den stora skökan, utan att på något sätt genera sig över att man dömer ut en stor del av kristenheten som ickekristna.
Grunden för goda ekumeniska samtal är givetvis att de inblandade parterna är tydliga i sin teologi och sin bekännelse och att man erkänner varandra som kristna, men teologisk pajkastning och teologiskt självgoda brösttoner leder aldrig framåt mot kyrkans synliga enhet, vare sig man kallar sig för Romersk katolik, protestant, eller lutheran, eller vad det nu kan vara.
den 26 november 2008
den 24 november 2008
The Priests
Om ni inte redan varit inne på denna sida, The Priests, så rekomenderar jag ett besök och ett inköp av deras skiva.
den 22 november 2008
Domsöndagen
Nu kan den som har intresse av det läsa morgondagens predikan på Kaplanens predikningar.
den 18 november 2008
Slutbönen i tisdagens laudes
"Ge oss, Herre, en starkare tro, så att vår lovsång blir fullkomlig och bär frukt i nytt liv för din kyrka. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
